Perspektiv

För tretton år sedan gick jag på Komvux och läste in gymnasiekompetensen i bl.a psykologi. Vi hade en makalös lärare och dessa lektioner var något jag verkligen såg fram emot.

En av lektionerna kommer jag nog aldrig att glömma. Lektionen hade formen av ett diskussionsforum, vi satt i en ring och behandlade ämnet KRIS.

Uppgiften var att var och en skulle komma med ett exempel om vad man uppfattade som kris och så skulle vi diskutera varje exempel

Jag hade, tidigare under den våren, separerat från min missbrukande make, fått skyddat boende pga hans våldsamma temperament och levde alltså ensam i en "stuga i skogen" med mina barn.

En sån situation vill min hjärna benämna som "kris". Det är liksom en situation som är lite ångestframkallande, livsförändrande osv.

I diskussionsgruppen fanns inte bara individer som mig. Där fanns även unga flickor som just gått ut gymnasiet, aldrig förlorat någon nära anhörig och aldrig varit kär eller arbetslös.

En av dessa flickor hade också ett exempel på "kris"

En gång hade hon varit och handlat mat strax före stängningsdags i affären flera kilometer bort. När hon kom hem upptäckte hon att hon glömt att köpa mjölk!!!!

För henne var det "kris"!!!

För mej var det en lite skitsak, en liten, liten miss i planeringen.

Men perspektiven kan ju vara olika.

Jag har gått omkring och funderat på den där psykologilektionen ett tag den senaste tiden. Den har liksom poppat upp ibland när jag läst något i tidningen eller sett nån status på Facebook.

Det där med vad man har för utgångspunkter i livet och vad man betecknar som allvarliga problem.

Det har också fått mej att fundera mycket på vad som är viktigt för mig personligen.

Jag har konstaterat att jag har fått ändra på otroligt mycket prioriteringar sedan förra hösten.

Det här med skolan t.ex: Jag har stött på föräldrar och lärare som är jättebekymrade över att en elev i högstadiet saknar betyg i ett ämne.

Jag kan ju säga att när mina yngstingars höstterminsbetyg kom så var jag själaglad.

Den ena hade betyg i nästan hälften av ämnena. Sicken förbättring sedan förra terminen då hon hade bara två betyg.

Den andra hade godkänt i fler ämnen än på våren och han hade fått godkänt i slöjd!!! (Vilket han inte fått på hela högstadiet)

För mig är det totalt ointressant numera vilken grad deras betyg har. Har de bara godkänt så är jag nöjd. Den ene har haft en kämpig skoltid sedan förskolan och den andre har haft ett helvetiskt år i 7:an.

E är ett fantastiskt bra betyg!! (Även om sonen faktiskt hade något D också)

Men jag förstår också att för en familj utan dödsfall, autistiska drag, koncentrationsproblem, aggressionsproblem, mobbning etc. kan det vara svårt att se hur man kan vara helt nöjd med att "bara" bli godkänd.

Våra perspektiv är bara lite olika...

Jag hade själv usla betyg i högstadiet men möjligheten fanns ju, när allt lugnat ner sig och jag blivit lite äldre, att faktiskt läsa in det jag missat. Denna gång med väldigt bra betyg.

Jag vet också att mina barn inte har några som helst inlärningssvårigheter. De har bara haft lite livssvårigheter.

Jag vet också att de är väldigt duktiga på svenska och engelska. De hänger med i samhället och de är nyfikna på historien. De har bara inte varit så aktiva i skolan sista tiden.

En annan sak där perspektiven kan skilja sig oerhört inför är semestrar

Man hör så många säga att "man måste ju få komma iväg nånstans..."

Det är väldigt många luncher på min praktikplats som försvinner i diskussioner om vilken ort som är trevligast i Thailand, hur mycket cigarrerna kostar på Cuba, vilken tid på dygnet det är bäst att flyga, hur många timmar det tar till den och den semesterorten.

För många av dem jag jobbat med sista tiden så är det helt självklart att minst en gång per år (gärna två) ska man iväg till något solland.

På sommarlovet ska man ha fyra veckors semester när man ska ut och resa med barnen, men ska besöka turistmål och man ska koppla av.

För dessa saker är helt naturliga i en familj med "riktiga" jobb och hyfsade inkomster.

En ensamstående, studerande, tidigare arbetslös mamma med tre tonårsbarn (nåja, nästan iaf) så existerar liksom inte de tankarna.

Att "komma iväg nånstans..." innebär på sin höjd att åka och hälsa på sin mamma 8 mil härifrån.

För en människa som vuxit upp på en bondgård i Vallsta och hankat sig fram genom livet med olika "lågstatusjobb" så är det liksom inte naturligt att boka en biljett och flyga iväg.

Ska jag vara riktigt ärlig så har jag aldrig ens flugit i ett flygplan, aldrig legat på en solig havsstrand (om man inte räknar Stenshuvud utanför Simrishamn)

Nu får jag eksem av solen och jag trivs bäst hemma så det har aldrig varit något problem, men ändå...

Sommarlovet för en ensamstående studerande mamma innebär att man har chans att tjäna pengar då alla andra har semester. Så vi ensamstående studerande mammor jobbar hela sommaren för att ha råd att försörja våra barn.

Det är då man är smart nog att bosätta sig så nära badstränder att barnen tar sig dit själva medan mamman jobbar.

Jag klagar inte på mitt liv, men jag tror att de som tycker att det är självklart att åka utomlands och ha semestrar tycker att såna som jag är lite konstiga och tråkiga.

Själv tycker jag att våren och sommaren är underbar hemma i Sverige och avkoppling mycket väl kan vara att sitta ute i trädgården och plocka svarta vinbär. Egentligen tycker jag det verkar ganska onödigt att lägga så otroligt mycket pengar på utlandsresor och dessutom, som grädde på moset, bidra som tusan till att flygplanen spyr ut tonvis med giftiga ämnen i luften.

Men, som sagt var, våra perspektiv är olika.

Det finns andra småsaker också som jag har upptäckt att man kan se som lite olika viktiga:

Någon blir jättebekymrad om barnen säger att andra barn är dumma.

Jag blir glad om de INTE säger "håll käften hora annars slår jag ihjäl dig"

Någon blir jättebekymrad om den 13-åriga dottern är intresserad av en kille på avstånd.

Jag tycker det börjar bli jobbigt när man måste anmäla den 13-åriga dotterns expojkvän för sexuellt utnyttjande

Någon tycker det känns jobbigt när ens barn snattat en chokladkaka i affären.

Jag tycker det börjar bli jobbigt när ens barn snott hela storasysterns sparkassa.

Någon tycker det är jobbigt när ens tonåring kommer hem en timme senare än bestämt på kvällen.

Jag tycker det är jobbigt när socialjouren ringer och berättar att tonåringen sitter i en polisbil.

Någon tycker att det är jätteroligt att tillbringa en vecka i fjällen och åka skidor med sina barn.

Jag tycker att det är jätteroligt att äta en god middag hemma i Segersta med alla tre barnen samtidigt.

Jag har uppgångar och nedgångar i mitt liv men är oftast hyfsat nöjd.

Andra har andra uppgångar och nedgångar i livet men är säkert också hyfsat nöjd.

En del tycker att det är kris att glömma att köpa mjölk. Jag tycker det börjar närma sig mera kris att inte ha råd att köpa den förbaskade mjölken.

Men, men, vi har olika perspektiv på saker och ting...